Medicin eller inte medicin?

​Min psykolog säger att jag stänger ute mina känslor. Och det är jobbigt och höra sanningen. För hon har helt rätt.  I samma veva jag börja på kbt:n höjde jag min setralin ( antidepressiv och ångestdämpande) eftersom det ökade min ångest. Vilket inte är så konstigt när man drar upp allt på ytan.

Jag har till exempel inte alls pratat med E (min sambo som gärna vill hålla sig utanför bloggen) om min oro, min ångest och mina känslor. Jag har stängt in min sorg efter mor för det är jobbigt. Det blir så verkligt annars. Och jag vill nog inte riktigt det. Eller jag vill inte det skall vara verklighet. Men så är det tyvärr.

Därför börja jag på senaste mötet fundera över min medicin. Min psykolog kan inte ge mig några råd kring det, utan hon menar det är upp till mig.  Jag tror det har varit bra och äta den en tid nu och under behandlingen. Men jag har idag och i framtiden fler verktyg på hur jag skall styra undan oron och därmed undvika ångest. Därför funderar jag på att sluta med min medicin och eventuellt be om någon jag kan ta vid behov istället när jag har mycket ångest.

Jag har ätit medicin sedan mor gick bort. När jag bytte till setralin i november från citalopram så börja jag känna igen och jag tycker jag tappat det lite när dosen höjdes (på min egen begäran)

Imorgon skall jag träffa min läkare så då skall jag lyfta detta med henne. Klart jag är rädd för vad effekterna blir, men inget är för evigt, funkar det inte utan medicin så får jag börja igen. Ingen är perfekt och att göra fel val/beslut ibland skadar inte. Så jag försöker inte oroa mig över detta.

Det viktigaär inte att jaga läsare.

Tror det är helt perfekt tid för mig och blogga igen nu i början av sommaren. Många släpper" pressen och kraven" och tar dagen lite mer som den kommer när sol och värme kommer på besök. Vilket gör jag kommer in i det bättre.

Bloggen har swishat förbi ett par gånger under helgen, men varken tiden eller orken har funnits där och jag har tagit det helt med ro. Det är jag som bestämmer när det skall komma nya inlägg. Det viktiga är inte att jaga läsare. Inte nu längre. De får hitta hit själv, eller inte. Shit happens liksom.

På torsdag är det nytt besök hos T. Och just på torsdag kommer de och skall installera ventilation (äntligen skall det bli bättre luft), vilket innebär liv och stök här torsdag och fredag. Mina två sämsta dagar. Jag är ofta helt slut efter KBT. Förra fredagen lämna jag Hugo på förskolan 7:30 och sen åkte hem och sov till 12:30 trots jag sovit nästan hela natten. Så nu går jag och oroar mig för det, för jag är rädd och inte få rätt återhämtning. Ibland suger livet att oroa sig hela tiden. Men jag börjar i alla fall få bukt på min oro och jag har fler redskap och hantera dem nu.

Nu skall jag åka inom affären och köpa lite dricka till oss inför grillkvällen på förskolan ikväll.

Bjuder på en soluppgång från Stockholm. Det blir även Stockholm en sväng i september!

Vi kan inte vara bäst hela tiden

Jag har sedan en tid tillbaka funderat på att börja blogga igen. Detta började när jag starta upp min behandling med kbt. (kognitiv beteendeterap ). Då jag i hemläxa fick att skriva ner min ångest och oro. Efter ett tag märkte jag att jag börja må bättre i min oro och ångest av att skriva.

Så nu sitter jag här. Detta är en del av min terapi. Att hitta andra vägar för att minska ångest och oro. För mig kommer det hadla mycket om prestation, då jag bland annat lider av prestationsångest, att hela tiden leverera och alltid vara perfekt. Som ni hör håller detta beetendet inte i längden, vilket gör att jag blir sjuk. Jag tror att tankarna (oron) blir verkliga.

Jag skriver detta för vara ärlig. Främst mot mig själv men även utåt. Samhället måste lyssna på hur vi mår. Det går inte prestera hela tiden, man kan inte vara perfekt hela tiden och allt kan inte gå bra hela tiden. Det är okej och misslyckas. Det är så vi lär oss. Vi kan inte vara bäst hela tiden. Det är okej och vara medelmåttig.

För mig har jag hela tiden trott att jag inte duger om jag inte presterar på topp hela tiden. Men ärligt, vem orkar göra det hela tiden? Och vilken chef kräver det av sina medarbetare? Eftersom jag inte trott att jag duger som jag är, har jag blivit osäker och rädd, vilket ger tankar och oro. Vilket i slut ändan gör att jag till slut trodde på allt mina tankar sa. Och då orkar man inte fungera socialt och drar sig undan, vilket jag också¨gjort. Jag har inte vågat tro vad kollegor och chefer sagt till mig. Utan varit så inställd på att jag inte duger.

Min blogg kommer till stor del fokusera på självhjälp, men känner jag mig själv, kommer det dyka upp annat med. MEN, det kommer enbart ske på mina villkor. Jag kommer skriva när jag orkar och känner för det. Jag skall försöka tärna mig på att jag inte måste prestera hela tiden och därför finns denna bloggen för hjälpa mig att visa jag duger även om jag inte levererar hela tiden.

Och det är nu ni läsare ( som är rätt obefintliga i detta nu) kommer skriva att det gör du Johanna. Japp, jag vet det, men jag är inte där ännu, jag är inte färdigbehandlad, men jag är på god väg att komma dit, även om det är en lång resa kvar.

Jag hoppas du vill följa med mig på denna resan.